knarkspark

Här är mitt projekt som jag jobbade med förra veckan. De som vill får gärna läsa och skriva vad de tycker.
Cheerio!
_____________________

Santiago.

Solen skiner igenom persiennerna och jag gömmer mig under täcket.

 Idag vill jag inte ha något med världen att göra. Även fast solen skiner och fåglarna kvittrar så känns allt grått och kvittret är bara oväsen.

Jag vill sova i hundra år och bli väckt av en kyss från en vacker prins. Det finns nog inget bättre sätt att vakna upp på.

Det knackar på dörren och jag håller andan.

- Santi? Är du där?

Jag fortsätter att hålla andan. Då kanske hon inte hör mig.

Sekunder efteråt hör jag henne sucka och stänga dörren.
Plötsligt får jag dåligt samvete. Här ligger jag och gömmer mig för världen när hon aldrig mer kommer att få se skymten av den igen.

Jag kommer ihåg hur hon brukade prata om saker och ting. Om dess skönhet, om dess utstrålning.

Nu pratar hon knappt. Det är nog för att hon inte har något att säga, för allt hon ser är svart. Om hon skulle öppnat munnen skulle nog hennes ord förvandlas till tårar.

Det skulle jag inte klarat av.

Få minuter senare var jag påklädd och påväg till mitt så kallade andra hem - skolan.

Joanne.

Var är jag?

Strävandes sätter jag mig upp i sängen och öppnar ögonen försiktigt och det första jag ser är en Wolfmother plansch. Följande ser jag en nästan tom hylla, ett fönster och bredvid den en The Who plansch.

Imponerande.

Bredvid mig ligger ett krulligt huvud med bar rygg.

Vingligt och så tyst som möjligt reser jag mig upp. På golvet finns allt möjligt.

En bas, pizzakartonger, ölburkar och en hög med kläder. Vad hade jag på mig igår?

Få sekunder efteråt ger jag upp tänkandet.

Jag är för full för att tänka.

Jag kollar i hans garderob, tar en tshirt och ett par jeans, drar mig ut till hallen, tar på mig mina skor och utan att vända mig om lämnar jag den okändes lägenhet.

Ute strålar solen och emellanåt känner man några vindpustar. Jag ser mig omkring.

Jag bor ju inte alls långt härifrån.

Vinglandes drog jag mig hemåt och folk tittade på mig som om jag vore en utomjording.

Hemma var det tomt och stökigt, precis som det brukar. Klockan är kvart över elva och jag är helt slut.

Jag tittar på klockan igen.

Skolan kan vänta en stund till.  

Santiago.

Har det någonsin varit såhär tyst?

Jag sitter i skolkorridoren där det alltid finns ljud. Det brukar sitta gitarrister med sina gitarrer, trumissar med sina pinnar och sångare med sina nynningar. Det är något som fattas.

Det enda som hörs nu är mina pennslag mot mitt block och lite fnitter från några fjortisar lite längre bort. Jag tror de fnittrar åt mig. Eller, jag vet att de fnittrar åt mig. Det är genom deras sminkade blickar och sättet de slänger med sitt alldeles för sönderblekta hår jag vet det.

Det är bara för att jag vägrar gömma mitt sanna jag i en garderob och för att jag har en mamma

som inte ser sanningen.

Jag hör skolans port öppnas med ett ryck och stängs med en smäll. Jag ler litet för mig själv och vänder mig om. Där är det som fattades.

Joanne.

Hon är en fascinerande varelse. Hon går som hon vill, klär sig hur hon vill och bryr sig inte om vad folk med sönderblekt hår tycker, tänker eller säger.

När de ser henne så tittar de från tå till topp med en äcklad blick och Joanne ler för sig själv. Man ser det knappt, men det gör hon.

Hon är annorlunda, och hon gillar det.

Hon är den jag kunde vara.

Joanne.

Skolan är rätt tom idag. Vad är det för dag idag... Igår var det en... Söndag? Måndag? Torsdag?

Jag tappar mitt block av ren slapphet och jag svär för mig själv när jag böjer mig ner och tar upp det. I det ögonblicket öppnas dörren och bredvid står min klassföreståndare. Jag lägger till ett sista "fan".

- Det var inte igår.

Sa han och la armarna i kors. Jag log ironiskt men sa ingenting.
- Jag har försökt få tag på dina föräldrar.

- Jaha?

- Jag har inte fått tag på dem.
- Nehe.

- Kan du be dem ringa mig?

- Visst.

Jag reser mig upp och går därifrån. Blickar från alla håll, och jag ler triumferande.

Bar Prudence öppning!

19 agusti 20.00,

Välkomna!

(18 årsgräns.)

- Bög.

Jag tittar åt sidan och där sitter några biffar med en blick full av förakt, som fjortisarna fast utan smink och med mycket mer muskler. Ryktet om pojkvännen jag hade innan vi flyttade till den här hålan visste alla om innan jag ens hade anlänt.

Utan att säga någonting vänder jag mig om och beger mig hemåt för att bestämma en outfit för ikväll.

Jag låser upp dörren så tyst det bara går och går in på tå. I köket satt mamma. Hon bara satt där. Jag går fram till henne lägger mina armar om henne och hon håller om mig hårt. Hon gråter och jag försöker att inte börja. Jag pussar henne på kinden och försvinner in i mitt rum.

Jag ska definitivt supa skallen av mig ikväll.

Joanne.

Bar Prudence öppning!

19 agusti 20.00,

Välko...

Och allt blev mörkt. Det är någon som håller händerna framför mina ögon.

Och jag blir kysst i nacken.

Bella.

- Hej snygging.

Viskade hon i mitt öra och fortsatte kyssa min nacke. Jag vände mig om och så stod vi mitt emot varandra. Jag log. Hon log. Vi log. Vi började gå.

- Vart tog du vägen igår?

- Jag vet inte.

- Du vet inte?

- Nej.

- Kommer du ihåg någonting från igår?

- Knappt.

Bella tittade på mig och sen ner i marken. Hon tittade upp, och sen ner igen.

Det var fortfarande tomt och stökigt hemma hos mig. Bella tittade sig omkring men hon valde att inte säga något.

Vi gick in till mitt rum och slängde oss i sängen, på varsin sida, och där låg vi. Tittandes upp i taket.

- Ska vi på Prudence ikväll? frågade hon.

- Om du vill.

Bella vände sig, tittade på mig, log och kysste mig.

Santiago.

Klockan är fem i nio och jag ligger fortfarande kvar i min säng och ur högtalarna sjunger Ian Curtis min favoritlåt. Och jag får rysningar varenda gång. Han har räddat mitt liv ett tusentals gånger bara genom att öppna munnen.

Kyrklockan slår 9 och jag tar mig en sista titt i spegeln. Converse, svarta stuprör och Joy Division tröja, beskriver mig exakt just nu.

Jag går ut, kikar in i köket där mamma fortfarande satt, precis där hon satt för några timmar sen. Jag går fram till henne, pussar henne på kinden.

- Jag går ut en sväng.

- Du luktar gott.

- Tack.

Det är solnedgång och himlen är rosa och gulaktig. Jag tar vägen genom parken, och allt är stilla, till att börja med. Lite längre fram var ett gäng som söp, skrattade och skrek för full hals.

Jag fortsätter att gå, ignorerar dem. När de får syn på mig börjar de viska, peka och skratta.

Jag är tydligen ett skämt.

- Hörrö.

Jag fortsätter att gå.

- Hallå! Jag snackar med dig, fan.

Jag stannar vänder mig om och står och tittar på dem, helt tyst. En av dem vinglar fram till mig, tittar på mig från tå till topp och flinar.

En biff.

Han går runt mig, drar i mina kläder.

- Vad är det? frågade han och petade mig på bröstet där det stod Joy Division - Love will tear us apart.

Han petade hårdare och hårdare.

- För att vara bög är du rätt dryg. Vet din mamma om det?

Jag tog ett steg bakåt och gick min väg. En ölburk kastades efter mig och en jäkla massa skratt.

Utanför Prudence var det proppat med folk. Biffar och inte biffar. Myndiga och inte myndiga.

Och jag tappade lusten.

Jag gick därifrån. Jag gick och gick, utan att veta vart jag skulle.

Jag gick förbi en mörk hörna men den var inte tom. Det låg någon där. Jag gick närmare, och det var verkligen någon som låg där. Desto närmare jag kom, desto klarare såg jag att det var hon.

Jag gick ner på knä och smekte hennes kind.

- Joanne? Joanne, vakna.

Joanne.

Såhär ljust har det väl då aldrig vart. Var är jag? Är jag död?

Jag reste mig upp panikslagen. Bredvid satt en kille, och han sov. Vem var han? Min skyddsängel?

Slangar... Nejnej, det här är inte himlen. Det här är något värre än så.

Sjukhus.

- Godmorgon Joanne.

En glad så kallad läkare kom in och stod mitt emot mig.

- Hur mår du?

- Bra.

Killen bredvid mig vaknade och han tittade på mig. Läkaren tittade på killen och sedan på mig och så log hon.

- Det var tur att din bror tog dig hit igår, annars kunde det ha slutat illa!

Läkaren småskrattade.

Vad är sämre än att hamna på sjukhus?

Och vadå bror? Jag har väl då ingen bror?

- Fick du tag på era föräldrar?

- Nej.. De är bortresta, de skulle ringa så fort de landade.

Läkaren nickade.

- Får jag gå hem nu?

- Ja, strax. En läkare ska bara ta sig en sista koll på dig och då kan din bror ta dig hem.

Den så kallade läkaren log igen, mot mig och sedan mot min så kallade bror och sen gick hon.

Jag tittade på killen. Han tittade på mig.

- Vem är du?

- Santi. Jag hittade dig igår, och jag visste inte vad jag skulle göra... Så jag tog dig hit.

- Okej.

Han tittade ner på sina händer som rullade tummar. Han hade sådär kortklippt hår där bak och med en lång lugg som döljde ena ögat. En Joy Division tröja och svarta stuprör. Och mörkblåa, slitna Converse.

Han ser snäll ut också.

En annan glad så kallad doktor kom in för att ställa samma frågor, samma skämt och samma skratt som alla andra så kallade doktorer.

Santiago.

Vi går ut från sjukhuset, rätt långsamt. Vi tittar båda ner i marken när vi går. Jag tittar på henne och hon är lika blek som snö. Hennes hår är långt och tovigt. Hon tittar upp på mig, våra blickar mötts och jag småler.

- Men... Du går på skolan?

Jag nickade.

- Jag har för mig att jag har sett dig innan...

Jag nickade igen.

- Vart är vi påväg?

Jag tittade upp.

Ja, vart var vi påväg?

- Hem till... dig?

Jag nickade och vi fortsatte att gå med en riktning att gå.

Joanne.

Hemma hos Santi såg det inte ut som hos mig. Här var det städat och fint.

- Bor du ensam?

- Nej... Men mamma är inte hemma. Vill du ha té?

Jag nickade och log. Han satte på té vatten och jag satte mig vid köksbordet där det låg ett antal böcker för blinda.

- Vems är..

- Det är.. min..

- Var det din mamma som..

- Ja.

Det blev tyst tills vattnet kokat klart. Santi gav mig en kopp med grönt té och satte sig mittemot mig. Vi rörde om och tog första klunken samtidigt.

Och vi började asgarva.

Santiago & Joanne.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord, helvete och underjord.

Vi sa saker som aldrig har nämnts innan och det kändes bra. Det kändes tryggt.

Det kändes som om vi hade känt varandra i en evighet istället för exakta 5 timmar.

Hans liv.

Hennes liv.

- Santi.

- Mm?

- Nej, alltså Santi. Du är min Santi.

- Jag förstår inte riktigt...

- Santi. Saint. You are my saint.

Han ler, och tillägger:

- I think this is the beginning of a beautiful friendship.