knarkspark

I don't wanna wake up knowing I don't have a future.

Det är nästan som om allt är om tid.
Som, när man är sjuk så säger doktorerna; ge det tid.
När man förlorat något kärt; det tar sin tid, det går över.
Också när man ska plugga, till och med det ska man lägga ner tid på.
Det är nog det. Det är nog tiden som får mig så trött. Jag är alltid trött. Jag somnar på lektionerna, vilket jag absolut inte borde. Jag somnar i bilen, jag somnar i soffan, jag somnar på parkbänkar. Dock har jag svårt att somna på kvällen, i min säng. Det är liksom då man tänker, vad gör han, sover han, tänker han på mig? Tänker han lika mycket på mig så som jag tänker på honom? Vill han ha mig lika mycket i sin ficka så mycket som jag vill ha honom i min?
Idag har inte varit en bra dag. Mitt humör har varit nära dynamiten idag. Det var nästan så att jag bröt ihop. Likaså mitt huvud. Jag brukar aldrig få huvudvärk, men när jag väl får det... Då är det inget som kan stoppa det. Min hals har bråkat med mig idag också. Det känns som om allt bråkar med mig. Men jag hoppas att på lovet att man får sig lite lugn å ro. Att allt tar sin lilla vacation, så jag kan andas ut och in och göra mig redo inför nästa fight.

Min syster har fått mig å le idag, igen. Jag har klippt i lite kläder, och vi har pratat om lite kläder, om stockholm. Snart är hon och jag där, vandrandes i storstaden med en varsin latté i handen.
Vi såg på Walk the line. Den är lika mysig som alltid. Jag gillar Reese Witherspoon, hon är så söt. Och Joaquin Phoenix är gumdomlig.
Glömde nämna att jag såg Iron Man igår också. Den var sketbra. Han är så cool den där Robert Downey Jr.

Nu ska jag låta Alexi sjunga mig till sömns.

Nattipuss.