knarkspark

Jag har varit på ett himlans skuttande glatt humör idag, helt sjukt! Det är ju en måndag! På måndagar ska man vara eländig. Men inte jag inte, det ända som har varit eländigt har varit vädret.
Vaknade 06.45 av en brainstorm, fast låg i sängs till 07.00. Tittandes upp i mitt tråkiga tak. Men jag har en idé, och den får ni snart se.
Men ja, jag slängde på mig lite kläder, käka frukost och sen gick jag, Ida och Sofia till skolan. Första lektionen var gympa, vilket jag inte kunde vara med på. Så jag och Cissi, som inte heller kunde vara med, vi gick och gjorde färdigt våran samhällskunskapsuppgift. Vilket blev väldigt lyckat, om ni frågar mig. Och juste, jag hade suttit på en blöt stol i simhallen så jag gick runt med en hjärtformad våt fläck på rumpan ett tag. Lite pinsamt kanske, men äsch, det var ju bara lite vatten! Sen hade vi matte, som jag var duktig nog att göra ett antal uppgifter - utan att göra ett ända fel! Det ni!
Sen hade man inställt körsång. Jag som skulle sjunga gärnet idag för att fira att mina onda hals är väck. Men icke då. Istället så började jag läsa en underbar bok. Tillsammans är man mindre ensam, skriven av Anna Gavalda. Jag har redan läst 8 kapitel. Och jag älskar filmen, så boken borde och verkar helt underbar den med.
Sen hade jag spanska, som jag tentade av idag. Det var riktigt kul faktiskt! Och skönt att få det gjort, nu kan jag verkligen sätta klorna i matteboken ordentligt.
Sen var det slut med pluggandet för dagen och jag drog hemåt, där en hungrig pappa och syster befann sig. Så vi köpte thai och bjöd Rickard och Veronica också. Mysigt och äckligt gott var det. Efter maten drog jag på mig mina fina och trasiga röda stövlar och "I know what you did last summer" regnkappan och tog en promenix upp till världens bästa mormor. Och där satt vi, jag med mitt té och hon med sin snus. Dig tycker man hjärtligt mycket om, mormor lilla.
Hempromenaden var faktiskt rätt skön, även fast vinden busade med min lugg så att jag såg nada. Men jag lyssnade på den fina musiken som dundrade i mina öron. Och det fick mig att tänka på den sommaren och de dagarna som vi hade.
Och nu, nyduschad och nyrullad i mitt täcke, nä nu känns det rätt ensamt. Och tanken av att det inte gick att du kunde komma till mig nu... Känns ensammare än någonsin.
Vi får se till att tiden vi kommer att ha nu i vinter, kommer att vara för evigt.
Eller, i alla fall så länge det går.