knarkspark

Jag har kommit fram till i all förvirrning att jag är rädd.
Jag är rädd att glömma det fina i det förflutna och jag är rädd vad framtiden kommer att innebära. 
Och jag kommer inte ihåg din röst. Jag kommer inte ihåg hur du låter.
Och jag grät, jag grät och jag grät.
Men jag fick höra något annat. Lars Winnerbäck sjöng om oss. Det är läskigt hur man kan känna igen sig så.
Jag önskar att jag skulle kunna säga eller skriva till dig hur jag känner. Men jag antar att jag är rädd vad du kommer att säga eller skriva tillbaka.
När kommer detta ta slut,
kommer det någonsin ta slut?

Jag kan inte längre.
Jag vet inte längre.